nucalop

Nu är jag heeemmaaaa! Det var så himla härligt att se Zak. Han är så fiiiin. Åååh. Och att få pussa honom! Krama! Yeey! Jag längtar efter att sova med honom! HHihih :)

I morse gjorde vi ett löptest. Alla andra morgnar har vi sprungit på led, så då har man som peppats av varandra och om man skulle stanna skulle man ju förstöra för alla andra. Men idag skulle vi springa helt själva. Jag var nervööös. Spåret vi springer i är 2 km. Jag kom 1a. Eller egentligen 2a, för Peter var före mig men sprang vilse. Men jag var först i mål. 9,08 min sprang jag på. SÅ JÄVLA NÖJD JAG ÄR. När jag kom i mål kunde jag inte stå, inte sitta utan var tvungen att lägga mig. Och våra tränare fnissade och sa "shit vad stolt vi blir... jättebra jobbat! Det är precis sådär man ska låta och se ut när man gjort ett löptest" Det var nice!

Sen visade vi upp vår föreställning. Det gick så sjukt bra. Dock så blev örfilen jag skulle få typ 100 ggr hårdare än vad vi repat in, och då var den ändå ganska rejäl under repen. Och sen fick jag en till. Sen blev jag slängd i backen. Sen mördades jag. Men men. Adrenalinet gjorde att jag inte kände nåt. Förrän efteråt såklart. AJ AJ AJ. Hehe. Men det var kul att få spela en mordscen och dö. Riktigt kul. Lärare som såg sa att vi berörde. Att det var fruktansvärt hemskt.
Hela min kropp är helt öm. Blåmärken typ överallt. Men det är kul. Det är så det blir när man lär sig slåss och brottas på riktigt! :)

Innan idag började typ halva klassen gråta. Vi skulle stå två och två och se varandra djupt in i ögonen och först säga "jag älskar dig" till varandra, flera ggr om och om igen med långa pauser, och verkligen se ut som att vi menar det. Det var svårt.

Sen skulle vi säga "jag hatar dig" och samma där se ut som att vi menar det och med långa pauser. Det var ganska obehagligt och läskigt. Emanuel som jag var med var riktigt bra på att se ut att mena det. Scary. Haha

Sist skulle vi säga "jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig". Och DET var hemskt. Jag började tänka på Zak. Då började jag gråta. Sen började Emanuel gråta. Sen kramades vi och fortsatte. Jag tror fan nästan halva klassen blev väldigt känslosamma och grät i den övningen. Man levde sig som in i rollen så mycket. Nyttigt sa läraren. Och Emanuel var så GRYMT bra på att säga det. Det lät så vackert och sorgligt.

Nu är jag som sagt hemma. Zak är där nere med Hugo. Ska väl gå ner och vara social dåååååååå.


Hejdååå, vi hörs på söndag! Eller måndag! Återstår att se!

PÖSS!