nucalop

I år har mina löften varit såna bra som ska förbättra min hälsa och sånt ni vet och sånt och sånt.

Typ inte röka i vardagslivet mer. Feströka bör jag annars dör jag. Eller nä, det gör jag ju inte men skit samma. Det ä trevligt att feströka lite, det blir så festligt då. *fjortiz*

Och sen har jag ju då mitt nya liv. Mitt nya jag. Beräknat datum till det fina jag, som jag vill vara, är färdigställd är 1:a Juni 2010. Så om allt gå enligt planerna så blir det ÄNTLIGEN beach -10 för mig.
08 och 09 kan ju dra sig i röven eller nåt. Ja, första sommaren på 10-talet är min sommar, det är mitt år!
Viktklubb berättar att man inte ska skämmas, utan vara öppen om sina försök till viktnedgången, så... ja, 1 Juni ska nickan väga 20 kg mindre. Nu vet ni. Och våga inte tro att jag kommer vara jättesmal om jag väger 20 kg mindre för ni har INGEN aning om vad jag väger. Fettet har en fett lång kropp att dela ut sig på så att... Jag kan ju säga att jag fick en chock och började gråta när jag vägde mig. Nu vet ni att det är allvar. This ain't a joke anymore. Jag har levt i en lögn i tron att jag inte gått upp sedan juni. I själva verket har jag gått upp mer än rimligt sen då.
Stötta gärna, och om jag misslyckas (vilket jag absolut inte ska!).... Hata inte mig då, och döm inte, please?

Nog jävla pratat om min vikt. Herregud.
Nu ska jag uppdatera min viktklubbsdagbok. haha jävla tjat.

Btw, för att folk ska tycka lite synd om mig kan jag meddela att jag var på akuten i lördags. Inte så allvarligt som det låter kanske, men jag kunde inte titta. På vägen dit blundade jag mesta delen av vägen, så tur att min älskade älskling fick lite ledigt från jobbet för att kunna följa med mig, utan honom kunde det gått dåligt. Jag hade säkert gått in i ett träd eller nåt annat sjukt. 
Jag fick kortison med mig hem och fick ligga i vårt mörka sovrum i 4 timmar innan jag kunde öppna ögonen lite. FYRA JÄVLA TIMMAR. Fatta så tråkigt det var. Ingen daton, ingen film, ingen Zak eftersom han var tvungen att fara och jobba. Jag låg där, ensam och övergiven. Grät en liten skvätt ibland för det var så himla synd om mig tyckte jag. Allt ljust gjorde för ont. Stackars mig.
Ännu tråkigare är att slås av nyheten att detta är något som kommer återkomma resten av mitt liv. Kanske inte så illa som det var i lördags men ändå. Och om jag missköter det så kan jag bli blind.
Det kan komma när man är stressad, när det är kallt, eller när det är varmt. LOL. Alltså när som jävla helst alltså.

En som inte gjorde det bättre var Veronika som satt och svarade på akuten. Hon var det drygaste jag behövt höra på tror jag. Så efter samtalet började jag gråta av ilska. Sen testade jag ett annat nummer och gissa vem som svarade där OCKSÅ om inte vår kära lilla Veronika.  Hon tjatade om att hon inte visste vad jag skulle göra, att jag skulle återkomma kl 9 och bla bla bla och då vart jag så less att jag tillrättavisade henne genom att säga:
"det enda du gjorde förra samtalet var att dryga och försöka bli av med mig. Du borde definitivt bättra på din attityd om du ska sitta på akuten och hantera människor. För sådär kan man inte bete sig. HEJDÅ"
När jag ringde igen kl 9 hade jag redan en plan på hur jag skulle hantera henne. Men som tur var så var det inte hon, utan en annan, riktigt trevlig kvinna. Tack och lov att det finns NÅN trevlig på akuten?!
Usch så arg jag var då. Fyfan.


Äh, nu orkar ingen läsa mer och jag orkar inte skriva mer såååå.....

HEJDÅååååååååå nu ska jag gå och äta 523 kcal!

hehehehe Ciao! Puss <3