P.A
Jag skulle behöva en P.A.
Idag när jag gick på stan under lunchen så träffade jag Jessica och .... fan. Kommer inte alls på vad han heter... Nåja, dom höll på att samla folk till enkäter till PT. Frågan var "vad är ditt bästa minne från PDOL?" Och jag blackade ut helt. Kom inte på något bra alls! Jättetråkigt. Men så var det. Så jag fick inte vara med. Hur som helst... När jag gick vidare så tänkte jag på hur jag ville se ut på bilden.
Jag testade att göra någon ful min. Sen ändrade jag den lite och körde fjortisminen. Och höll på att posa medan jag gick i undefär 30 sekunder. Tyvärr så insåg jag alltför sent att jag inte var ensam utan att det faktiskt är folk på stan som INTE ser dåligt... Undrar vad fan dom tänkte om mig som går runt och posar helt själv. Det blev ju inte bättre av att jag mumlar för mig själv "åh, jag skulle behöva en personlig assistent!"
Jag är störd.
I förrigår trodde jag dessutom att någon hade installerat en bomb hemma hos oss. Jag hörde ett tickande som ökade och ökade. Jag fick panik och ville hitta vad det var. Sen kom jag på att jag hellre borde gå ut om jag inte ville sprängas. Så jag sprang runt och försökte bestämma mig för om jag ville hitta den eller fly, dö eller leva. Ett tag tyckte jag även synd om Zak för att han aldrig skulle få veta vad som hänt med mig. Bara hitta min kropp helt utspridd där hemma. Och jag blev även förbannad på bombmannen som skulle komma undan så lätt!
Tillslut infann sig vettet och jag slutade oroa mig och då slutade även tickandet. Kanske var det en inbillning. Kanske inte.
Vem vet?
Jag är ju ändå galen. Vad som helst är möjligt då.
Nu slutar jag och tro det eller ej, jag ska gå och träna nu!
27 dagar kvaaar!!!!!!!!!!!!
Idag när jag gick på stan under lunchen så träffade jag Jessica och .... fan. Kommer inte alls på vad han heter... Nåja, dom höll på att samla folk till enkäter till PT. Frågan var "vad är ditt bästa minne från PDOL?" Och jag blackade ut helt. Kom inte på något bra alls! Jättetråkigt. Men så var det. Så jag fick inte vara med. Hur som helst... När jag gick vidare så tänkte jag på hur jag ville se ut på bilden.
Jag testade att göra någon ful min. Sen ändrade jag den lite och körde fjortisminen. Och höll på att posa medan jag gick i undefär 30 sekunder. Tyvärr så insåg jag alltför sent att jag inte var ensam utan att det faktiskt är folk på stan som INTE ser dåligt... Undrar vad fan dom tänkte om mig som går runt och posar helt själv. Det blev ju inte bättre av att jag mumlar för mig själv "åh, jag skulle behöva en personlig assistent!"
Jag är störd.
I förrigår trodde jag dessutom att någon hade installerat en bomb hemma hos oss. Jag hörde ett tickande som ökade och ökade. Jag fick panik och ville hitta vad det var. Sen kom jag på att jag hellre borde gå ut om jag inte ville sprängas. Så jag sprang runt och försökte bestämma mig för om jag ville hitta den eller fly, dö eller leva. Ett tag tyckte jag även synd om Zak för att han aldrig skulle få veta vad som hänt med mig. Bara hitta min kropp helt utspridd där hemma. Och jag blev även förbannad på bombmannen som skulle komma undan så lätt!
Tillslut infann sig vettet och jag slutade oroa mig och då slutade även tickandet. Kanske var det en inbillning. Kanske inte.
Vem vet?
Jag är ju ändå galen. Vad som helst är möjligt då.
Nu slutar jag och tro det eller ej, jag ska gå och träna nu!
27 dagar kvaaar!!!!!!!!!!!!
Kommentarer
Postat av: jeskan
Du är rolig du Nicci!
Men jag säger då hellre någon som funderar väldigt mkt men ändå inte kommer på nåt bra än 25-åringar som säger "jag går aldrig på pdol" istället för att säga att de inte vågar vara med i tidningen :P Min kollega heter föressten Kristian, nu behöver du inte fundera över det mer heller :)
Postat av: Maria
Haha, en gång sprang jag ut ur huset för att jag hörde konstiga ljud ifrån vardagsrummet, det visade sig vara min ylande skärmsläckare, som jag sen böt ut ganska fort. Inte lätt att vara paranoid och nojjig, om jag hade varit ett djur hade jag garanterat varit ett flyktdjur, typ en riktigt harig hare:P Men ganska roligt ändå, med hjärtat i halsen så vet man att man lever!
Trackback
