nucalop

Nu sitter jag på bussen mot Umeå. Där ska jag hänga med Elin tills på söndag. För att på söndag bär det av mot Stockholm. Så sjukt läskigt. I morse ställde jag väckarklockan på en timme innan vi egentligen skulle stiga upp enbart för att få njuta en sista timme av att ha Zak bredvid mig i vaket tillstånd. Jag vet. Jag är fånig. Och drama queen. Men sån är jag. Sen kom hans familj och hämtade honom och Nickan grät. Både innan de kom och efter de hämtat honom. Och medan. Jösses! Jag slutar aldrig böla. Sen packade jag det sista och sen kom fina mami och hämtade mig och körde mig till bussen. Thank god. Har ingen aning om hur jag ska kunna bära all packning själv. Man skulle kunna tro att jag ska flytta när man ser packningen.oj väbta! Det ska jag ju. Heeehe.... Nä. Nu ska jag sluta vara ledsen. Jag hatar att jag har sån grov enorm separationsångest. Jag kommer ju kunna träffa zak och familjen snart igen liksom! Well well. Nu äre ses aldrig! Puss till zak! Stora kramar till mami och syskon och vänner! Peace. /Cool-Nickan P.S. Sorry, inga radbyten pga bloggning från bajstelefon. Vet ej hur man gör. D.S.